Hela jag är helt dimmig.. har varit förkyld länge och eftersom jag inte tagit mig tid att vila så har det nu blivit ännu värre. Igår somnade jag kl 18:00 och sov som en stock till imorse. Det behövdes verkligen... Inte för att jag är piggare idag men jag har sovit alldeles för lite den sista tiden.

Helgen som var tömde mig verkligen totalt. Jag mår dåligt över olika saker i livet. Sen att inte kunna ringa min C och prata som vanligt var verkligen jobbigt. Han var ju bortrest och hade med sig sin jobbmobil, så han ville inte ringa för mycket. Jag kände mig så ensam!

Idag ska jag ligga på soffan hela dagen... Mina fina kollegor säger åt mig å vila och släppa alla måsten, så det är mitt mål idag. Ingen städning alls. Bara mys i soffan med min J som också är sjuk..

Ta hand om er allihopa så ska jag försöka göra detsamma!

Idag är det 6 månader sen pappa dog.

Trots att minnena efter honom är starka så känns det som det har gått längre tid än så.

Jag skrev ett inlägg i en grupp på Facebook som är tillägnad honom.

Ville skriva så mycket men så fort jag började skriva så kom tårarna.

Jag valde att skriva något kort därför jag orkar inte gråta nu.

Alla minnen från hans bortgång kom över mig...

Vill få en bra start på dagen, gråta kan jag göra ikväll när barnen sover.

Det är skönt att få gråta ifred. Då kan man ta i ordentligt så snoret rinner och man tömmer hela kroppen på känslor.

Nu ska jag ta tag i hemmet, bada mina små killar och hoppas på att min C hör av sig.

Idag har min man åkt iväg på en resa med en kompis.

Redan efter några timmar kändes det i magen...

Längtan.. saknad..

Fast då slog det mig, att för mig är saknad laddat med negativa känslor.

Min pappa saknar jag. Han kommer inte tillbaka, han är verkligen saknad.

Min C, honom längtar jag efter.

Längtar så det pirrar i kroppen för jag vet ju att på måndag kommer han hem igen...

Usch och fy... Halsen värker och snoret rinner.

Jag som till slut blev fri från mitt nässpray i sommar. Beroendet kommer typ på en gång när jag börjar använda det. Tyvärr kan jag inte sova om jag inte kan andas genom näsan..

Ibland kommer en spirande känsla av lycka inom mig. Det är inte ofta, men när den kommer känns det så skönt! Annars går jag runt i gråskala.

Inte ofta det känns helt svart, utan oftast grått.

Inte bra, inte dåligt - utan sådär.

Jag älskar verkligen de där sekunderna av lycka.

Få känna - shit, jag är lycklig!

Ibland kan jag själv faktiskt skapa de där sekunderna. Tänka på allt jag är tacksam för.

Min man, mina barn, mina fantastiska vänner.

Lyckokänslan kommer, det pirrar till i kroppen.

Sen försvinner den... kvar är... en stor suckande jahablaha-känsla.

Ibland tänker jag att jag avundas de som har ett enkelt liv.

Fast finns det såna?

Alla har väl sina problem..?

Deras problem är kanske i mina ögon inget som jag skulle uppleva som ett problem, men för dem är det deras verklighet.

Jag vet att det finns många som går igenom värre saker än vad jag gör.

Det jag upplever är för en del en fjutt i världsrymden.

Allt är relativt.

Vaknade med huvudvärk idag...

Den här första veckan efter semestern har jag haft noll ork efter jobbet. Det som gjorts är disken efter middagen, sen har jag bara vägrat göra nå mer. Så nu har jag en hel del att ta itu med i helgen. Tvätta och städa, å så roligt jag ska ha!

Sen kan jag känna att, va fan, jag jobbar heltid, har två barn - hur hinner man med allt? Jag måste ju hinna andas också! Måste få sitta i soffan på kvällen och släppa alla måsten.

Många föräldrar med mig känner säkert igen sig. Dagarna är ibland bara stress, måste hinna duscha på morgonen, klä på barnen, iväg till dagis, hinna med bussen till jobbet..

Sen stressa för att hinna hämta, laga middag...

Jag hoppas min energi har återvänt till nästa vecka..!

När jag har mycket att göra har jag inte tid att tänka på annat.

Hemma är det barnen som tar min tid, det är fullt ös hela tiden.

På jobbet däremot kan jag slappna av, jag behöver inte ha koll på två småkillar.. Då kan jag sitta och jobba, när jag plötsligt märker att jag börjar gråta. Mamma berättade samma sak för mig häromdagen. Hon låg och solade och tårarna bara rann.

Jag vet nu att han är död, kommer inte tillbaka... det var inte självklart från början. Första veckan var jag i chock. Det första dygnet ska vi inte prata om...

När vi gick från sjukhuset efter att ha sagt farväl till pappa var klockan

runt två på natten. Det var så otroligt vackert ute. Alldeles vindstilla och det snöade, stora fluffiga snöflingor. Mamma gick i mitten och jag och min syster på varsin sida om henne. Känslan var liksom helt tom i kroppen. Jag kände mig helt avdomnad Hela min kropp hade varit på helspänn hela natten och nu var den trött.

Dagen efter åkte jag hem, fick skjuts. Väl hemma möttes jag av min familj. Jag ringde mina två bästa vänner som kom över till mig. Vi pratade inte så mycket om pappa. Jag orkade inte.

Innan jag somnade blandade min man en drink till mig. Den var stark och jag kunde somna. I över en vecka sov jag på soffan med tv:n på. Jag klarade inte av att gå upp och lägga mig där det var tyst och mörkt.

Jag visste att nu har ett dygn gått... en lång tung tid är framför mig.

Hur ska jag orka det?

Jag kommer ALDRIG att glömma.

Mamma ringer. Det är nått jättefel med pappa. Han fick så fruktansvärt ont och ramlade ihop. Ambulans till sjukhuset där massor av läkare stod och väntade. Mamma togs om hand och fördes till ett rum, där ringde hon mig.

Jag åkte dit. Väntade och väntade. Kroppspulsådern hade brustit i ljumsken.. Allvarligt men det såg bra ut. En stor operation som många gånger lyckas.

Efter några timmar skulle hämtade de oss, vi skulle få hälsa på honom på intensiven. De varnade oss för att det var mycket maskiner och slangar...

Vi kände oss lite hoppfulla då.

På intensiven möter en sjuksköteska oss. Pappa var inte kvar där...

Han hade börjat tappa blod och var inne på ny operation.

Då insåg jag att det här.. det ser inte bra ut.

Efter ett par timmar i ett litet hemskt rum som jag aldrig vill tillbaka till kom läkarna in.

Pappa var död.

Min lilla pappa!

Vi fick gå in till honom och ta farväl. Han såg fridfull ut. Jag tog hans hand, hans mjuka varma hand som nu var kall.

Du kämpade bra pappa i många timmar. Din kropp orkade inte längre.

Nu måste jag ta paus för tårarna rinner...